Studenter, våld och statlig finansiering

Robin Moberg

Den senaste tidens händelseutveckling i England har jag i stor utsträckning följt via Twitter. Studenterna i England protesterar kraftigt mot att studieavgifterna tredubblas och i vissa fall var protesterna så kraftiga att de urartade i våldsaktioner. Den jag har följt allra närmast är Aaron Porter ordförande för NUSUK. En person som jag känner hyfsat väl och som jag har stor respekt för. Aaron var också en person som beklagade våldet men samtidigt ville visa sitt missnöje med utveklingen i England. Följer ni inte honom på twitter så är mitt tips att ni bör addera honom snarast.

Oftast blir jag mest trött när det om och om igen rapporteras om våld runt om i världen. Trött på våldet, trött på rapporteringen men givetvis mest trött på alla de som missbrukar våld för att tillskansa sig makt i olika former. Det gäller alltifrån våld i hemmet till våld på en gata nära dig. Den här gången var jag däremot inte bara trött utan också djupt fascinerad över att så många studenter verkligen tog med sig sitt ord ut på gatan. Sen är det alltid synd att ett fåtal ska få överskugga det verkliga syftet med demonstrationerna genom att använda sig av våld i sin kommunikation. Givetvis var David Cameron snabbt ute för att fördöma våldshandlingarna och jag kan inte annat än instämma i att det inträffade är beklagligt.

Det jag egentligen vill säga med mitt inlägg är att debatten inte bara borde handla om studieavgifter, våld, eller ett generellt missnöje med sin tillvaro som student utan faktiskt fokusera på den enorma utmaning Europa står inför vad det gäller finansieringen av den högre utbildningen. Vi vet att vi i Sverige har en underfinansierad univeristets- och högskoleutbildningen, frågorna vi måste söka svar på är hur vi väljer att finansiera den i framtiden och hur vi gör det med en bibehållen kvalitet? Vi vill inte överge en bred rekrytering, vi vill inte tumma på internationalisering och inte heller vill vi ha en underdimensionerad högskola avsedd för ett fåtal.

Som jag ser det behöver vi ha ett stabilt statligt finansieringssytem som garanterar lärarledd tid och att studenterna får en utbildning med hög användbarhet. I grunden handlar det om politiska prioriteringar, vad är värt att satsa på för framtiden? En självklar del i ett välfungerande välfärdssamhälle är en högre utbildning av allra högsta internationella kvalitet. Politiker! ”There´s no such thing as a free lunch”.