Arbetsmarknadspolitiken – en resa med många byten och oklart mål

Hanna Berheim

Arbetsförmedlingen har inte bara svåra uppgifter. De är många också. Ibland tycks de svåra att förena: som att å ena sidan coacha en arbetssökande och att å andra sidan kontrollera att samma person verkligen söker jobb och har rätt till ersättning.

Uppgifterna blir dessutom allt fler. Reformen för drygt ett år sedan har väl inte undgått många? Plötsligt skulle Arbetsförmedlingen arbetslivsintroducera sjukskrivna och förtidspensionerade. Senast tillkom ansvaret för att lotsa nyanlända invandrare. Kanske är Arbetsförmedlingen den organisation som verkligen är bäst skickad att göra allt detta, vad vet jag. Angeles Bermudez Svankvists entusiasm går i alla fall inte att ta miste på.

Men med så många, komplicerade och olika uppgifter måste det ju vara galet svårt – och samtidigt otroligt viktigt – att utvärdera noga. Hur lyckas egentligen Arbetsförmedlingen med sitt uppdrag?

Därför är det beklämmande att läsa Riksrevisionens nya rapport som sågar regeringens styrning av arbetsmarknadspolitiken. Till exempel görs för få effektutvärderingar, för att se om och hur arbetsmarknadspolitikens mål uppnås. Men värre och mer grundläggande är kritiken om att målen är otydliga. Att styra med mål innebär väl normalt att man styr mot mål (ett ämne som i sig räcker till att sysselsätta många forskare). Det säger sig självt att man då måste veta vad målet är. Men när mål specificeras som hur många deltagare en verksamhet ska omfatta, är det ju tyvärr troligt att det är just volymen man uppnår. I bästa fall kommer effekterna av verksamheten då i andra hand.