Individuellt stöd från Arbetsförmedlingen?

Hanna Berheim

Förra veckan skrev Arbetsförmedlingen ett brev till de företag som erbjuder jobbcoachning till ny- och korttidsarbetslösa. Budskapet var i korthet att deras avtal löper ut vid årsskiftet och att arbetsmarknaden är så ljus att arbetspraktik främst ska erbjudas prioriterade grupper.

Efter påtryckningar lovar nu arbetsmarknadsminister Hillevi Engström att jobbcoachningen ska fortsätta. Det är klokt. Den förtjänar att få en ny och bättre chans. Men omfattningen kommer troligen minska, och det är inte heller säkert att tjänsten alls kommer erbjudas personer som nyss blivit av med jobbet. Hur som helst tycks det tajt om tid att nu utvärdera, upphandla på nytt och dra igång lagom till den 1 oktober. Kommer den som har otur att bli arbetslös senare inte få samma möjlighet att välja en coach? Jag hoppas att jag har fel.

Arbetspraktiken är ett av få betydande arbetsmarknadspolitiska program för arbetssökande Jusekmedlemmar. Praktik är, inte minst för nyexaminerade, ett sätt att få viktiga kontakter och erfarenheter som för dem närmare ett kvalificerat jobb. Utan jobbcoacher och arbetspraktik blir det väl då Jobb- och utvecklingsgarantin som återstår? Den träder dock in först efter 300 dagar.

Juseks medlemmar har en relativt ljus arbetsmarknad. Att satsa på en utbildning till jurist, ekonom, systemvetare, personalvetare eller samhällsvetare minskar risken att bli arbetslös. Men det innebär inte att våra medlemmar aldrig kan behöva stöd från samhället mellan studier och arbete eller mellan arbete och arbete.

Budskapet från Engström och Arbetsförmedlingen är att arbetsmarknaden ljusnar. Då bör givetvis omfattningen av verksamheten anpassas till det. Och Arbetsförmedlingen har till uppdrag att prioritera dem som står längst från arbetsmarknaden. Det låter också rimligt.

Men vad blir konsekvensen för individen? Hur mycket hjälper det en arbetssökande person att veta att sannolikheten för honom eller henne att bli av med jobbet, den var faktiskt försvinnande liten? När det trots allt händer tror jag nog att de flesta av oss vill bli sedda som individer och få lite hjälp på vägen. Jag kan inte skaka av mig misstanken att det för en akademiker blir först när man kvalar in i kategorin långtidsarbetslös.

Related Posts