Rasism; en del av problemet

Robin Moberg

Av flera anledningar är jag bekymrad över situationen i den svenska högskolan. Mitt bekymmer sträcker sig utanför högskolans ramverk och i ut i övriga samhället. Förvisso inget märkligt med det, högskolan är en vital del av ett fungerande välfärdssamhälle och det vore på sätt och vis märkligt om jag skulle bortse från högskolan som samhällsbyggkloss.

Vad är det då som bekymrar? Ja till att börja med är det  att vi har en högskola som inte har tillräckliga resurser för att vi ska ha högskoleutbildningar av allra högsta internationell klass. Det har jag ältat otaliga gånger. Studiemedlet är för lågt, vilket jag också har skrivit om tidigare. Jag tycker också att den pedagogiska kompetensen hos många som undervisar är för dålig. Så här kan jag hålla på, men nu ska jag slänga in ytterligare en komponent i min kör av klagoröster nämligen samverkansaspekten.

Av en slump stötte jag på en artikel om att svenska lärosäten är för dåliga på att arbeta med samverkan. Ett citat jag bara måste sno är ”På frågan om möjligheterna att jobba under studietiden lägger svenska lärosäten beslag på 15 av de 20 bottenplaceringarna i undersökningen!” Uselt! 

Samverkan likställs ofta med arbetsmarknadsanknytning på olika sätt men samverkan är så mycket mer än bara kontakt med arbetsmarknaden. Det som verkligen oroar mig, det som gör att jag blir lite extra bekymrad när jag läser artikeln är citat som det här: ”När det gäller kontakt med svenskar, både i form av svenska studenter och samhället och kulturen i stort, så är flertalet lärosäten på den nedre hälften i undersökningen.” vilket pekar på något som jag tror är svårare att åtgärda än att få fler näringslivsrepresentanter att intressera sig för högre utbildning, med andra ord stärka samverkan med samhället.

Frågan är givetvis vad det här beror på?  Det finns två saker som jag tror bidrar stort till att kontakten med svenska studenter upplevs som bristfällig. Det första är de få undervisningstimmarna, ett problem relaterat till resursbristen. Det andra är att många internationella studenter läser kurser segregerade ifrån svenska studenter. I kombination leder det till att kontakten med svenska studenter begränsas. Men vad är det som gör att studenterna inte känner att de får kontakt med det svenska samhället och kulturen? Delvis är det nog att svenska lärosäten och omkringliggande samhällen inte interagerar i särskilt stor utsträckning och att studenterna kontakt med svenska studenter är begränsad. Utöver samverkansbiten tror jag att det finns fler komponeneter i ekvationen som gör att den kulturella och samhälleliga kontakten inte är så utbredd. I artikeln beskrivs Sverige såhär: ”Men det är också en undersökning som skoningslöst belyser ett antal brister, både inom högskolan och i det svenska samhällets sätt att bemöta de internationella studenterna. Den bekräftar bilden av Sverige som ett relativt slutet samhälle svårt att få kontakt med.”.

Min oro, min fundering, mitt bekymmer leder mig till att ställa frågan om rasism är en del av problemet?