Arbetslivsanknytning måste bli en naturlig del av högre utbildning!

Pernilla Jönsson

De teoretiska kunskaperna med vetenskaplig grund är de akademiska utbildningarnas stolthet. Denna stolthet får dock inte stoppa en modernare syn på högre utbildning. De praktiska inslagen och arbetslivsanknytningen är typexempel på hur en modernare syn kan avspegla sig. En annan egenskap som är typisk för de akademiska utbildningarna är att de är breda och leder till många valmöjligheter. Detta är också en av akademins starka sidor, men även den grundläggande anledningen till varför arbetslivsanknytningen är så viktig. Arbetslivsanknytning underlättar förståelsen för arbetslivet och ger studenterna en större chans att göra ett korrekt karriärval, som de känner sig nöjda med. Steget mellan studier och arbetsliv kan kännas närmast oöverkomligt för många studenter, men detta skulle med största sannolikhet bli mindre skrämmande om man redan under sin utbildning fått inblick i och uppfattning om hur det yrkesverksamma livet ser ut. Lägger vi sedan på mångfaldsfrågan, får diskussionen relevans i ytterligare en dimension. De studenter som exempelvis inte har ett naturligt kontaktnät, genom föräldrar eller andra, behöver få inblick och möjlighet att skapa kontakter på andra sätt.

Ansvaret ligger i grund och botten på studenterna, men jag ser ingen anledning till varför våra universitet och högskolor inte kan hjälpa till. På många lärosäten arrangerar kårer, fackförbund och andra organisationer event som studenter kan delta i för att få träffa yrkesverksamma eller på annat sätt tillgodogöra sig kunskap som inte ges genom utbildningarna. Dessa initiativ är fantastiska, men de medför inte att lärosätena kan avsäga sig allt ansvar för att erbjuda en arbetslivsanknytning. Lagen säger att högskolor och universitet ska samverka med det omgivande samhället och examensmålen sätter krav på någon sorts arbetslivsanknytning.

En ny undersökning från Jusek visar att vi studenter uppenbart inte är nöjda och dessutom går vi och oroar oss för vår framtid. Det finns inga vettiga argument till varför lärosätena och övriga samhället inte ska hjälpa oss. Akademins grundvalar måste upprätthållas, det är inget snack om den saken. Detta är dock inget som sätter stopp för att erbjuda en arbetslivsanknytning i högre utbildning. Praktiska moment och inslag i utbildningarna kan variera och anpassas efter just den utbildning som är i fråga. På många högskolor och universitet finns dessutom redan möjligheter, såsom valbara praktikkurser och liknande. Problemet är ofta att lärosätena är dåliga på att upplysa om de möjligheter man har som student. All arbetslivsanknytning behöver ju inte ingå som obligatoriska moment i utbildningen, det kan räcka att erbjuda en möjlighet. Detta så länge man är noggrann med att upplysa om att möjligheten finns. För att ge lärosätena en chans att utveckla utbildningarna mot att tillgodose de här kraven krävs dock ökade resurser, särskilt till samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar.

Synsättet kring arbetslivsanknytning måste förändras och anknytningen måste bli en naturlig del av högre utbildning. Det är det enda sättet att säkert kunna nå de studenter som behöver det allra mest. En arbetslivsanknytning i utbildningen, möjligheter till stöd under studietiden och en vetskap om att man kan få hjälp av Arbetsförmedling, fackförbund och liknande om man trots allt skulle bli arbetslös efter studierna skulle ge studenterna en större trygghet. Vi har bevis på att en mycket stor del av studenterna under sin utbildning är oroade för vad som ska hända efter examen. Att bära på en sådan oro kan leda till sämre studieresultat, vilket leder till mer oro och sedan är den negativa spiralen igång. Vi vet också att det går väldigt bra för de flesta av våra studenter efter examen och att de alltså inte hade behövt oroa sig så mycket. När studenterna dessutom säger att högskolorna inte ger tillräcklig information och stöd och att de inte erbjuder det som studenterna efterfrågar, har vi självklart ett problem. De flesta studenter tar stort ansvar för sin egen framtid. Nu är det dags för lärosätena att på allvar börja hjälpa till.