På tal om Arbetsförmedlingen

Anna Rohlin Larsson

I en rapport från Inspektionen för arbetslöshetsförsäkring, IAF konstaterar man att det är stora skillnader i kontrollen av arbetslöshetsförsäkringen i olika delar av landet. I Småland skickades till exempel nästan tre gånger så många underrättelser till a-kassorna per tusen ersättningstagare under det första halvåret i år, som i Nordvästra Götaland. Antingen har arbetslösa olika beteende i olika delar av landet, eller så tillämpas reglerna olika tänker jag. Det är också stor skillnad när det gäller handläggningstiderna för de beslut som fattas med anledning av underrättelse, enligt IAF. I rapporten konstateras att detta kan tyda på att det finns en risk för att ersättningstagarna inte behandlas lika trots att underrättelserna är likartade.

Det är inte första gången eventuella skillnader i handläggning och/eller regeltillämpning vid olika lokala Arbetsförmedlingar runt om i landet kommer på tal. Arbetsförmedlingen har fått mycket kritik den senaste tiden. Att samma regler ska gälla för alla är viktigt för att garantera rättssäkerhet.

För ett tag sedan var jag på ett seminarium arrangerat av just Arbetsförmedlingen. På seminariet fick vi deltagare bland annat en kort tillbakablick i Arbetsförmedlingens historia. Det fick mig att tänka en extra gång. Jag måste säga att jag inte är förvånad om det ser olika ut i olika delar av landet. Samtidigt vill jag understryka att det för den sakens skulle inte är okej, men det finns helt klart en förklaring. I debatten kring Arbetsförmedlingens eventuella fel och brister är det lätt att glömma bort att de fortfarande är en relativt ny myndighet. 2008, mitt i djupaste lågkonjunktur slogs 21, dittills egna beslutsfattande myndigheter ihop till en. Snacka om att bädda för förvirring. Nästa gång jag ojar mig över Arbetsförmedlingen kommer jag i alla fall ha det i åtanke.