Hur står det egentligen till med kompetensen inom kommunerna?

Per Henriksson

Ingen har väl missat den senaste tidens rubriker om vanvård inom äldreomsorgen, övervinster i friskolorna eller borttrollande av vinster från välfärdssektorn till skatteparadis. Politiskt är det förstås intressant. Vänstern använder skandalerna som verktyg för att försöka stoppa privatiseringen av välfärden och borgarna inser att ytterligare vårdskandaler kan bli riktiga kvarnstenar i kommande val.

Men mycket lite av debatten har fokuserat på kompetensfrågorna. De flesta kommuner håller på med ett rejält paradigmskifte. Från att ha varit organisationer som driver och förvaltar välfärden övergår de i allt högre utsträckning till att bli beställarorganisationer. Den riktigt intressanta frågan borde då vara om kommunerna har dragit rätt personalpolitiska slutsatser av förändringarna, eller klarare uttryckt: Har man bytt kompetens i förhållande till den ändrade rollen? Klarar man av jobbet?

Upphandling enligt LOU är svårt med många fallgropar och inom välfärden gäller det ofta extremt stora värden där varje liten brist i avtal eller anbudsutvärderingar kan kosta stora pengar och skapa politisk turbulens. De stora aktörerna på marknaden, typ Aleris, Carema och Attendo Care har förstås egen expertis på anbudsförfarande. Kommunerna borde rimligen ha som ambition att ha minst motsvarande kompetens. Att ta fram upphandlingsunderlag och formulera avtal som är uppsägningsbara när brister i verksamheten uppdagas fordrar expertis som kommunerna inte tidigare haft tillräckligt av.

I sina nya roller behöver kommunerna  enligt min mening åtskilligt fler duktiga jurister och ekonomer än idag. Det handlar inte bara om att skaffa ny och bättre kompetens för upphandling och avtal utan i ännu högre utsträckning för uppföljning, kontroll och revision. Då finns förutsättningar för kommunerna att agera snabbt när brister upptäcks.