Mer löst tyckande tack!

Josefin Claesson

Den senaste debatten om myter och integration med anledning av regeringens nya sida regeringen.se/tolerans  får mig att fundera på vad det är som gör begreppet fakta så oändligt undflyende. Kanske beror det på att det i det här fallet handlar om heliga åsikter. Är man för tolerans är det förstås väldigt svårt att acceptera intolerans. Men vem är det som drar gränsen för tolerans? När går själva toleransen över i intolerans? Är det regeringen som på sin hemsida ska döma? Och vem avgör vad som är fakta och vad som är värderingar?

En enkel lösning vore att enbart tala om invandring/integration ur ett värderingsperspektiv. Då blir frågan kort och gott om man, eventuellt oreserverat, är för eller emot öppenhet och invandring. Jag tycker att det perspektivet räcker ganska långt. För mig som är för invandring är givetvis invandringens berättigande lite av en ickefråga. Öppenhet är en grundbult i en humanistisk världsbild.

Men vad gör vi då med problemen? Det är förstås här det blir svårt. Hur ska vi kunna tala om arbetslöshet, segregation, diskriminering, kulturkrockar, kränkningar av andra heliga värden som jämställdhet om vi inte försöker belysa dessa med vad vi kallar fakta? Ska vi helt lämna walkover för att det är komplext, för att integrationskorven går att skära på många ledder? Givetvis inte. Det finns sanningar. Otvetydiga sådana. Ibland kan det behövas utrymme för att klargöra, underbygga och kvalificera. Andra gånger räcker det med kalla siffror.

Men fakta spelar för mig en avgörande roll när vi vill diskutera integrationsproblem, inte när vi vill argumentera för eller emot en värdering. Utmaningen blir att hålla rågången mellan det absoluta, värderingen, och fakta om problemen.

Fakta behövs för att diskutera integrationsproblemen utan att hamna i Åkessons bruna dike. Och för att hoppa upp på en rätt hög häst tycker jag att det är här debatten glidit åt det antiintellektuella. Varför försöka ta kål på myten om massinvandringen? Varför diskutera om 14,7 %  är en tillräckligt hög procentsats för mass-vadsomhelst, -arbetslöshet/-invandring? Varför överhuvudtaget använda och på så sätt legitimera, en sådan problemformulering? Om man är för öppenhet och invandring är det är väl inte mängden som är problemet? Det blir ett problem om man har som grundläggande värdering att invandring är ett problem. Om man vill att alla på Sveriges gator ska se ut som Erik Ullenhag . För mig, och de flesta antirasister skulle jag tro, har det inget egenvärde. Det intressanta att belysa med fakta borde förstås istället vara hur vi minskar problem som arbetslöshet, segregationen, bristande sammanhållning och acceptans. Det är när vi glömmer gränserna för våra egna värderingar, struntar i vilken värdering som styr problemformulerandet, som vi lämnar fältet öppet för skuggdiskussioner och ljusskygghet.

Jag skulle därför så här dan före dopparedan, önska att fler stod upp för sin ideologi. För värderingar, som i sina minsta beståndsdelar är en övertygelse, en tro. Själva antitesen till fakta.