Första maj – demonstration av vi, men jag då?

Lina Månsdotter

Första maj. En dag då många samlas för att demonstrera för bättre arbetsvillkor, jämlika rättigheter och internationell solidaritet. Demonstranterna gläds över att vara enade och kraven på förändring och utveckling ställs till motparten. Men kanske borde första maj också vara en dag för självreflektion och till och med självkritik inom fackföreningsrörelsen. Att agera gemensamt utgör en viktig del i att kunna påverka och åstadkomma förändring, men i det gemensamma får vi inte tappa bort den mångfald av individer som utgör gruppen.

Jag är med i en arbetsgrupp inom Jusek som arbetar med att skapa förutsättningar för kar-riär på lika villkor för män och kvinnor – KLIV. I vårt artbete ställs frågan om kollektiv kontra individ på sin spets om och om igen. När vi diskuterar problem och lösningar ut-ifrån kollektivet kvinnor respektive män riskerar vi att bidra till att återskapa och bekräfta stereotypa föreställningar om vad det innebär att vara kvinna eller man i karriären. När vi istället diskuterar utifrån ett individperspektiv riskerar vi att missa de strukturer som finns i arbetslivet och i samhället i stort och som ger oss olika förutsättningar. Vi riskerar även att lägga hela ansvaret för jämställdheten på den enskilde individen.

Så vad borde facket göra? Jag tror inte svaret ligger i ett antingen eller. Jag tror svaret ligger närmare ett både och, men framför allt behöver vi utmana våra föreställningar om kvinnor och män. Jag tror vi behöver spränga de befintliga ’mallarna’ för män och kvinnor och inse att de är långt fler än två. Vi behöver arbeta medvetet med oss själva, våra föreställningar och vår egen retorik.

Vid det första förstamajfirandet 1890 samlades ca 20 000 personer för att demonstrera för åtta timmars arbetsdag. Sen dess har mycket hänt och kanske är inte jämställdhetens största utmaning nya eller ändrade kollektivavtalsregler utan snarare en förändring av föreställningar och attityder. Oavsett om vi väljer kollektiva eller individuella lösningar eller en blandning av båda varianter ligger utmaningen i att inte fastna i våra förutfattade meningar om hur kollektivet eller individen är. I vår strävan efter ett arbetsliv där det är män och kvinnors kompetens som skapar förutsättningar för karriär, har vi som fackförbund ett ansvar för vilka förslag och lösningar vi föreslår, men kanske framför allt hur vi pratar om dem.