Lön efter kön

Anna Rohlin Larsson

Vissa påstår att vi bor i världens mest jämställda land. Det kanske stämmer, men när man läser nyheter som denna, så känns det inte så mycket värt att vara bäst i klassen. Visst, vi har möjligen kommit långt i jämförelse med andra länder, men vad spelar det för roll för Ragundas kvinnliga kommunchef som tjänar nästa exakt hälften av hennes manliga motsvarighet i Sundsvall? Eller i kronor, 47 000 i månaden, mot  93 432 kronor.

Nyheten jag refererar till handlar alltså om hur mycket kommunernas högsta tjänstemän – kommuncheferna – tjänar i Jämtlands och Västernorrlandslän. SVT:s Mittnytt har räknat ut att de kvinnliga kommuncheferna i länen i snitt tjänar 10 000 kronor mindre än de manliga kommuncheferna. De är också färre i antal. Kommunchefsposterna domineras av män, medan kvinnorna är i majoritet bland kommunstyrelseordföringarna. Undersökningen visar också att de senare kvinnodominerade posterna genomsnittligt har omkring 20 000 kronor mindre i ersättning än vad kommuncheferna har, där alltså männen är fler.

Nu är ju inte det här ett nytt tema på långa vägar. Lite tjatigt känns det till och med. Saken är ju bara den att det inte händer så himla mycket på den här fronten.

Jag har tidigare skrivit om hur löneskillnaderna mellan könen bland Juseks medlemmar ser ut. Vi vet till exempel att en stor del av löneskillnaderna kan förklaras av att män och kvinnor ofta arbetar på olika befattningsnivåer (sen kan man ju undra vad det beror på, men det förvisas ofta till att vara en helt annan fråga). Vi vet också att verksamhetsort påverkar lönen. Det känns helt naturligt. Men man måste ju ändå fundera över de enormt stora skillnader som tydligen finns i ovan nämnda län. Det är inte rimligt att skillnad i verksamhetsort kan betyda att en person tjänar dubbelt så mycket som en annan. Jobben är likvärdiga, även om verksamhetsorten så klart skiljer sig åt i både ekonomiska förutsättningar, folkmängd, yta och annat.

Men, vad beror skillnaderna på då’rå, frågar sig vän av ordning. En av kommuncheferna uttalar sig i artikeln:

– Vi kvinnor är kanske sämre på att löneförhandla helt enkelt. Det tror jag faktiskt är en stor del av förklaringen, säger hon.

Jag vill här slå ett slag för den en väldigt intressant Sacorapport. Rapporten visar att det visst kan finnas skillnader i förhandlingsbeteenden, men att de kan hänga ihop med stereotyphot och normer. För att förtydliga, normer som säger att kvinnor är sämre förhandlare och därför gör kvinnor till sämre förhandlare.

Sveriges kommuner och landsting, SKL (kommunernas, landstingens och regionernas arbetsgivar- och intresseorganisation) erbjuder stöd för organisationernas arbete med jämställdhet. Vågar man uppmana kommunerna i Jämtlands och Västernorrlands län att sträcka ut en hand och be om hjälp?

 

P.S När jag ändå skriver om världens mest jämställda land kan jag inte låta bli att påpeka det, i mitt tycke, nästintill genanta i att Sverige – som tidigare stått på barrikaderna i kampen för jämställdhet och som av många ses som ett föregångsland vad gäller livsvillkor för kvinnor och män – nu, som ett av endast två länder (2!) ägnar kraft åt att stoppa ett lagförslag om en jämnare könsfördelning i bolagsstyrelser. Förslaget skulle innebära att statliga företag och stora privata företag måste ha minst 40 procent av varje kön i sina styrelser. Personligen tror jag att en lag om kvotering skulle kunna bli en välbehövlig puff för att nå ett mer jämställt Europa.