Regeringen agerar dumsnålt – även arbetslösa akademiker behöver stöd

Anna Rohlin Larsson

Att Arbetsförmedlingens tjänster för akademiker är starkt begränsade och hårt kritiserade har väl inte undgått någon. Kritik mot Arbetsförmedlingens verksamhet är vardagsmat. I veckan kunde vi till exempel läsa att Centerpartiet vill sätta hårdare press på Arbetsförmedlingen genom att konkurrensutsätta den arbetsförmedlande verksamheten. Andra diskussioner har handlat om att tilldela medel efter hur många jobb som förmedlas.

Ofta har Jusek sällat sig till skaran av kritiker. Så till den milda grad att vi, tillsammans med tre andra Saco-förbund faktiskt provade en förmedlingsverksamhet i samarbete med Manpower och SalusAnsvar för några år sedan. Intresset var stort, men tyvärr bar sig inte verksamheten. Så idéer och initiativ saknas minsann inte. Också vår a-kassa, AEA, har nyligen deklarerat att de kan tänka sig att förmedla arbeten. Med den kompetens som de kan erbjuda om akademikerna arbetsmarknaden kan det bli ett vinnande koncept.

Jag saknar dock ofta ett perspektiv i debatten om Arbetsförmedlingens tillkortakommanden. Nämligen att Arbetsförmedlingens verksamhet till stor del styrs av lagar, förordningar och föreskrifter. Verksamheten, resurser och prioriteringar, utgår från regeringens regleringsbrev. Misslyckas Arbetsförmedlingen är de med andra ord inte ensamma om att bära skulden. Men visst kan man stundom tycka att de kunde göra mer eller annat utifrån sitt uppdrag.

Många arbetsförmedlare är våra medlemmar. Vissa av dem vittnar om frustration över vidden av deras uppdrag. De ska både stödja och kontrollera de arbetssökande. Och de ska kunna hela arbetsmarknaden. Det säger sig självt att en person inte kan ha kunskap om arbetsmarknaden för alla yrken och utbildningsinriktningar. Men även akademiker måste kunna förvänta sig att träffa arbetsförmedlare som förstår deras kompetens och deras arbetsmarknad. De tidigare specialförmedlingarna borde ses som förebilder.

Vi får ibland höra att våra arbetssökande medlemmar blivit uppmanade att återkomma till Arbetsförmedlingen efter ett halvår av arbetslöshet. Det är inte bara demoraliserande för individen utan riskerar också att bli mer kostsamt än nödvändigt. Individuellt stöd och rådgivning behövs från start. Ett gott exempel är jobbcoacherna, som tidigare i större omfattning även erbjöds Juseks medlemsgrupper, och som med högt ställda krav på kvalitet var en uppskattad insats. Arbetsförmedlingens uppdrag måste vara att insatserna ska ske snabbt. Ju längre en person kommer från arbetsmarknaden desto dyrare för staten. Den personliga kostnaden ska vi inte ens tala om.

Vi blir fler och fler akademiker. Arbetsmarknadspolitiken måste sluta betrakta högutbildade som en liten och privilegierad grupp. Akademiker lågprioriteras i förhållande till andra grupper och kunskaperna om deras kompetens och arbetsmarknad brister. Följden är att förtroendet för Arbetsförmedlingen oftast är svagt.

Arbetsförmedlingens verksamhet finansieras med skattemedel. Det är våra gemensamma pengar. Effektiva insatser för att få arbetssökande i arbete måste erbjudas hela gruppen arbetssökande. Allt annat är både orättvist och dumsnålt. Det är dags att regeringen ser över Arbetsförmedlingens uppdrag. Arbetslöshet är destruktivt och nedbrytande också för akademiker.