Jobbcoachning med vanrykte

Per Henriksson

”Jobbcoachning ger inga jobb!”

Det budskapet har media trummat ut som druckna papegojor under den senaste veckan. Underförstått har det varit ett jätteslöseri där 2,6 miljarder kastats bort på över en kvarts miljon människor under den senaste treårsperioden. Inte undra på att Arbetsförmedlingen nu har strypt  verksamheten till näst intill ingenting. En drabbad grupp är de nyexaminerade akademiker som har svårt att på egen hand hitta första jobbet där kunskaperna kan komma till nytta.

Det välrenommerade institutet för arbetsmarknadspolitiska studier IFAU har undersökt hur effektiv jobbcoachningen har varit. På det stora hela är det – precis som media påstår – ett synnerligen magert resultat. Andelen arbetslösa som efter ett år har övergått till reguljärt arbete är bara två futtiga procent högre. Men att dra slutsatsen att coachning är en dålig insats är väldigt förhanstad.

Läser man lite noggrannare i IFAUs rapport – vilket jornalister uppenbart inte orkat göra –  ser man att coachingen har haft en positiv effekt på korttidsarbetslösa, invandrare och de med högre utbildning. Men inte för övriga.  Det är ju att få kvitto på det från början uppenbara – en långtidsarbetslös tryckförare och +50-are i Hoting som inte kan flytta behöver förstås helt annat stöd än en nyexaminerad akademiker som söker första jobbet. Idén att fläska på med flera miljarder på oprövad coachingverksamhet som massåtgärd var illa genomtänkt från början.  Men jag är fortfarande övertygad om att det är en bra och billig insats för nyexaminerade som har svårt att hitta första jobbet. I vart fall om man har ambitionen att få ett jobb där kunskaperna kan användas.

IFAU har bara mätt om deltagarna i coachningen har övergått i arbete och om detta har varit av bestående karaktär. Man har alltså inte bedömt hur kvalificerat arbetet är i förhållande till individens kompetens. Men den frågan har varit ointressant såväl ur Arbetsförmedlingens som politikernas synvinkel som bara är att intresserade av att få ut folk i jobb, oaktat vilket.

Tre av fyra anger som anledning till att de velat få en coach är att få stöd och hjälp ut på arbetsmarknaden. De allra flesta är nöjda med coachernas insatser. Samtidigt vet vi att många coachföretag som är specialiserade på nyexaminerade akademiker har långt mer nöjda kunder än snittet. I IFAUs rapport framgår med all önskvärd tydlighet att en stor brist i systemet har varit att informationen om coachföretagens inriktning och coachernas kompetens har varit väldigt bristfällig. Samtidigt framgår att de externa coachföretagen har erbjudit bättre arbetsgivarkontakter och mer nöjda kunder än Arbetsförmedlingens egna coacher.

Det är nog gott och väl att coachningen avskaffas som en generell insats. Men för nyexaminerade akademiker behövs de ibland. Nu är vi  tillbaka på ruta ett, där de som kommer till Arbetsförmedlingen möts av beskedet att de ska fixa jobbet på egen hand. En coachinsats som kostar samhället i sammanhanget futtiga 15000 kr, och som kan ge den nyexaminerade ett kvalificerat jobb lite snabbare, är väl investerade pengar.