Satsning på samhällsvetenskap är samhällsnyttig

Magnus Hedberg

Ibland genomsyras diskussionen om nödvändiga satsningar på högre utbildning av den underliggande premissen att naturvetenskap och teknik är mer angelägna områden att investera resurser i än samhällsvetenskap och humaniora. Ytterst få aktörer skulle öppet stå för en så onyanserad hållning men mellan raderna kan perspektivet stundtals skönjas.

Dessvärre har synsättet slagit rot i verkligheten ute på högskolor och universitet. Under det år vi snart lämnar satsades hälften så mycket på utbildningar inom samhällsvetenskap och humaniora som på motsvarande inom naturvetenskap och teknik. Som ett brev på posten kommer kvalitetsbrister i grundutbildningen. Somliga studenter inom samhällsvetenskapliga ämnen har enbart sex timmars undervisning i veckan. Det kan inte beskrivas som annat än ett rejält underbetyg till Sverige som kunskapsnation att fyra femtedelar av studietiden för en del studenter består av självstudier.

Vid en rationell prövning av framtida behov framstår snedfördelningen av resurser som obegriplig. Efterfrågan på den kompetens som samhällsvetare och humanister står för kommer med säkerhet att öka i takt med att samhället blir alltmer komplext. I ett kunskaps- och tjänstesamhälle är den expertis som stora grupper av jurister, ekonomer och samhällsvetare bidrar med avgörande.

Vilka är då riskerna med att samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar har sämre resurstilldelning, högre andel självstudier och därmed lägre kvalitet? En uppenbar sådan är att den sociala snedrekryteringen befästs. Få schemalagda undervisningstimmar skrämmer rimligen en del individer från studieovana miljöer att investera tid och pengar i en akademisk utbildning. SCB har nyligen påmint om att den sociala snedrekryteringen fortfarande är ett reellt problem. Av dem vars föräldrar enbart hade förgymnasial utbildning hade 21 procent gått vidare till högskolestudier vid 25 års ålder. I gruppen där föräldrarna hade forskarutbildning var samma andel 84 procent.

Nära nog alla beslutsfattare är medvetna om att det krävs ordentliga satsningar på samhällsvetenskap och humaniora för att lyfta utbildningskvaliteten till en acceptabel nivå. I budgettider uppmärksammar såväl regering som opposition resursbristerna men faktum är att satsningar som gör skillnad i vardagen lyser med sin frånvaro. Inte heller hörsammas Riksrevisionens tydliga uppmaning till regeringen att i grunden se över resurstilldelningssystemet till universitet och högskolor.

Tiden är mogen att lämna de goda föresatserna och gå från ord till handling. För att säkra en modern och konkurrenskraftig utbildning för samhällsvetare och humanister krävs både nya resurser och en rejäl översyn av det föråldrade resurstilldelningssystemet. Frågan är hur länge Sverige har råd att avstå?