Fler frågor än svar om den framtida a-kassan

Anna Rohlin Larsson

I förra veckan sprack den så kallade jobbpakten mellan regeringen och arbetsmarknadens parter. Huruvida den nu återuppstått från de döda eller ej är oklart, men att ambitioner från samtliga inblandade fortfarande finns har manifesterats genom ett antal mediala utspel under den gånga veckan.

Frågan är nu vad jobbpakten ska innehålla? Enligt tidigare uppgifter hade regeringen efter krav från LO förbundit sig att slopa de differentierade avgifterna i a-kassan. Var landar den frågan nu?

Samtidigt kommer signaler om oenighet inom den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Utredningen har bland annat i uppgift att ta fram förslag på hur a-kassan kan utformas i framtiden. Sedan en tid tillbaka har utredningen arbetat med utgång i ett förslag från TCO, men nu meddelar alltså Folkpartiet att de, till skillnad från TCO-förslaget, står fast vid att a-kassan ska vara obligatorisk. Förhoppningen om att se ett färdigt a-kasseförslag innan valet 2014 känns återigen långt borta.

Jusek tillhör de som tagit ställning för en a-kassa som omfattar fler. Stora delar av a-kassan finansieras med skattemedel. Att tvingas betala för en försäkring som man inte ens har chans att få ersättning från är orimligt. Lika orimlig är den låga ersättningsnivån i dagens a-kassesystem. Finansminister Anders Borg har länge hävdat att ett höjt tak i a-kassan skulle leda till en högre arbetslöshet, ett påstående som TCO förtjänstfullt nu slagit hål på.

Diskussionerna kring en framtida a-kassa fortsätter alltså längs en lång och krokig väg. Färden mot den konstruktiva och långsiktigt hållbara lösning som är nödvändig för Sverige tar alltmer formen av en promenad där ett steg framåt betyder två tillbaka. Och allt detta sker samtidigt som historiskt få kan utnyttja a-kassan och den genomsnittliga ersättningen till arbetslösa åtgärdsdeltagare är lägre än på tio år. ”Där viljan finns, finns en väg” lyder ordspråket. Det är hög tid för det politiska systemet att börja leverera.