Kvinnor vill visst bli chefer

Anna Rohlin Larsson

Inte en Internationell kvinnodag utan att det yttras. Den där lilla meningen som gör mig ursinnig.

”Kvinnor vill inte bli chefer.”

Precis som att det finns män som inte är intresserade av chefskap finns det kvinnor som är inte är det. Men att dra alla kvinnor över samma kam är varken rättvist eller korrekt. Dristar man sig till att generalisera och påstå att alla som kan bära kjol utan att någon höjer på ögonbrynen också tackar nej till det ökade ansvar som en chefsposition innebär, så har man också en skyldighet att utveckla sitt resonemang. Frågar man män och kvinnor om de vill bli chef under sitt arbetsliv måste man också fråga de som svarar nekande varför.

Kvinnor vill i lika stor utsträckning som män leda. Det har bland andra Saco visat. Men de har också visar att män och kvinnor bedöms, och möter olika förväntningar i arbetslivet . Saco:s resultat visar bland annat att män och kvinnor inte bara premieras olika mycket för sitt arbete, utan också att olika egenskaper premieras mer eller mindre. Kvinnor uppmuntras att utveckla sin handlingsförmåga, män att utveckla sin strategiska förmåga. Sannolikt är det en del i orsaken till att kvinnor inte ges tillträde till chefsrollen i samma utsträckning som män, och kanske är det också en delförklaring till det där varför som man bör ställa sig när någon säger sig vara ointresserad av chefskap. Man måste ju för sjutton känna att man satsas på för att vilja och våga.

Den andra delen av förklaringen finns i de förväntningar som finns på män och kvinnor vad gäller hem och familj. SNS har nyligen visat på hur den jämställdhetspolitik som Sverige för har befäst kvinnans roll som ansvarig för vård av barn och hushållsarbete. För en kvinna kostar med andra ord generellt chefskapet mer än för en man. Mer i form av dubbelarbete och mer i form av allt vad det nu innebär att inte uppfylla samhällets förväntningar på hur en kvinna ska vara och vilka prioriteringar hon ska göra. Addera därtill också villkoren för chefskap så blir bilden mycket mer komplex än att ”kvinnor inte vill bli chef”.

En riktigare slutsats hade med andra ord varit: Förutsättningarna för chefskap ser väldigt olika ut för män och kvinnor. De påverkas inte bara av faktorer som rör arbetslivet utan också av de förväntningar som finns på kvinnor och män kopplade till privatlivet. Sammantaget får det som följd att kvinnor tyvärr inte ser det som möjligt att verka som chef i samma utsträckning som män.

Men det är väl inte lika klatschigt i en artikel? Det är så klart lättare att plocka mediala poäng genom att leverera onelinern att kvinnor inte vill bli chefer. Synd bara att det också är ett alldeles för lätt sätt att bortförklara Sveriges ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män.