Ett växande Saco med högt förtroende

Magnus Hedberg

Sacokongressen som just gått av stapeln kan förstås sammanfattas på en mängd skilda sätt. Det formella är att 101 delegater från 22 medlemsförbund under två dagar stakat ut riktningen för organisationen.

Ett mer substantiellt konstaterande är att Saco nu har ett nytt och bredare samhällpolitiskt program under namnet ”Akademikernas ansvar”. Kongressen fattade – med justeringar från det på sina håll livliga utskottsarbetet – beslut om texter rörande allt från fackligt centrala områden som arbetsmarknad, utbildning och forskning till mer diskutabla sådana som Norden, bostäder och integritet.

Juseks delegater arbetade efter principen om ett smalt men vasst program och argumenterade konsekvent för skrivningar i linje med kärnvärdena om professionalism, individorientering och nytänkande. Två konkreta ämnen för Jusek var att jämställdhetsfrågorna hade förtjänat ett eget avsnitt snarare än att integreras. Vidare premiepensionen där Jusek drog en lans för möjligheten för den enskilde att välja denna begränsade del av sina placeringar även fortsättningsvis.

Ytterligare ett sätt att sammanfatta kongressen är att se på vilka som ville vara med och sola sig i glansen. Statsministern inledde tillställningen med att propagera för fler i arbete och ökade drivkrafter för detta. Hans plädering för att höja brytpunkten i den statliga skatteskalan tog utgångspunkt i att en stor andel av medlemmarna i Sacoförbunden skulle stärkas privatekonomiskt. Fredrik Reinfeldt laborerade även på det välkända temat om att fler måste arbeta längre och bjöd in parterna till diskussioner om hur detta ska gå till.

Oppositionsledaren var under kongressens andra dag en lika villig gäst. Stefan Löfven skrev explicit under på Sacos vision om ett ”kunskapssamhälle för alla med hög kunskapsnivå, högt välstånd och stor individuell valfrihet under ansvar”. Han argumenterade även kraftfullt för satsningar på högre utbildning och smekte delegaterna medhårs med ambitionen att ”fler ska få möjligheter att bli medlemmar i ett Sacoförbund”.

Eva Nordmark från TCO imponerades av Sacos arbete för invandrade akademiker och uppskattade särskilt Juseks mentorskapsprogram. Karl-Petter Thorwaldsson drog för sin del ned skrattsalvor med den skämtsamma, men träffande, liknelsen om att där LO:s kongresser talar om ”Arbetsgivarnas fel” har Sacokongressen devisen ”Akademikernas ansvar”.

En annan rimlig sammanfattning är förstås att Göran Arrius omvaldes som ordförande och att hans inledningstal lade fast den fortsatta inriktningen för Saco. Han underströk professionernas ansvar för en fungerande arbetsmarknad med fungerande kollektivavtal. Den svenska modellen karaktäriserade Arrius som ”både välfärden och den produktion som betalar för generositeten”.

Utöver ordförande valdes en styrelse på tio personer där bland annat undertecknad ingår. Det är förstås mycket ansvarsfullt och hedrande. Kongressen bekräftade, vilket blir ett sista försök till summering, Sacos position som en facklig centralorganisation med högt förtroende i samhället där förbunden växer medlemsmässigt. Det är knappast en dålig utgångspunkt för framtiden.