Viktigt samtal runt ett runt bord

Magnus Hedberg

”Låt proffsen vara proffs.” Så löd rubriken på gårdagens rundabordssamtal i riksdagshuset. Som inbjudare stod Socialdemokraterna genom Stefan Löfven. Bakgrunden till initiativet var den debattartikel som publicerades i höstas. Udden riktas där mot New Public Management (NPM) och tesen är i korthet att yrkesgrupper som tidigare var självständigt professionella har nedvärderats till detaljstyrda utförare samtidigt som administrationen ökat.

Det socialdemokratiska initiativet att sätta ljuset på och utforma en politik för professionerna som arbetar inom den offentliga sektorn är välkommet. Analysen är intressant och i stora delar klok. Inte minst när det handlar om att ta tillvara medarbetarnas kunnande och undvika detaljreglering. Men kritiken mot NPM behöver också nyanseras. Risken är annars att den förvaltningspolitiska pendeln svänger från en ytterlighet till en annan. Även den som är kritisk till NPM bör avhålla sig från att kasta ut barnet med barnvattnet. Fokus på effektivitet, styrning och uppföljning kommer att behövas i alla system.

NPM innehåller grovt uttryck ett kluster av idéer lånade från näringslivet och de privata företagens metoder att styra sina organisationer. Men det är ingen entydig teoribildning. Beståndsdelar som målstyrning och decentralisering framstår som kloka. Andra delar som konkurrensutsättning och privatisering är mer politiskt betingade där inställningen beror på ideologisk preferens. Somliga inslag som t ex renodlade beställar- och utförarorganisationer känns närmat daterade och utmönstrade av de flesta offentliga organisationer.

Jusek tydliga fokusområde ”I medborgarnas tjänst” handlar om hur vi kan skapa en effektiv, kvalitativ och rättsäker offentlig förvaltning. Våra medlemmar arbetar inom såväl stat, kommun som landsting och utgör många gånger ryggraden i den offentliga förvaltningen. De utformar i sin profession ofta system och metoder för ledning, styrning och utvärdering. Vad är då Juseks uppfattning kring managementifiering och professionernas autonomi som den mejslats ut från seminarier och heldagar med forskare, tjänstemän och politiker?

För det första är det centralt att den offentliga sektorn präglas av utveckling, inte minst inom vård, skola och omsorg. Ytterst handlar det om att värna kvaliteten i verksamheten. Komplexiteten i offentlig sektor ökar stadigt. Detta ställer krav både på nytänkande och högre kompetens i förvaltningen.

För det andra är det viktigt att staten formulerar övergripande mål på de områden som omfattas av nationell lagstiftning. Det måste också finnas en fungerande uppföljning för att svara på om målen uppfyllts. Däremot ska man akta sig för alltför detaljerade och omfattande återrapporteringskrav som drar resurser från verksamheten. Målen måste vara smarta – inte bara mätbara. Här finns avskräckande exempel från t ex arbetsmarknadspolitiken och rättsväsendet.

För det tredje: I den utsträckning som kommuner och landsting lägger ut verksamhet på andra aktörer är det viktigt att det finns rätt kompetens inom förvaltningen. Utmaningen att hantera en offentlig upphandlingsmarknad som omsätter åtminstone 600 miljarder kronor årligen är betydande. Det finns ett stort frågetecken om den nuvarande organisationen med många små kommuner klarar den.

För det fjärde måste olika professioner såsom lärare, läkare och andra ges större möjlighet att utveckla sin verksamhet. Här kan tjänstemännen inom den centrala administrationen vara en länk mellan den politiska ledningen och kärnverksamheten och bidra till att skapa rimliga förutsättningar för detta.

Som av en händelse sammanfattar detta också rätt väl vad undertecknad framförde vid samtalet runt det runda bordet.