Skjut inte på pianisten

Magnus Hedberg

Läser Ulrika Knutson i Fokus och förundras åter över debatten beträffande förslaget i budgetpropositionen om indragna anslag till Medelhavsinstituten i Aten, Rom och Istanbul samt till villa San Michele på Capri. Har inga synpunkter i sakfrågan. Noterar att regeringen lyssnat på kritiken och tycks dra tillbaka sitt ursprungliga förslag. Det är säkert förnuftigt.

Om en sak har jag emellertid en tydlig uppfattning. Tjänstemän ska inte klä skott för politiska prioriteringar. Knutson kritiserar ”dessa politiska broilers på finans- och utbildningsdepartementet som inte kan se fram eller bak på kulturarvet”. Gott och väl om hon avser just politiskt utsedda beslutsfattare. Men när hon senare i texten formulerar att ”byråkraterna blev varse om vem de stungit hade” uppstår tvekan om det inte lika mycket är tjänstemännen hon avser. Med formuleringen ”varken regeringen eller deras handläggare kan ha känt till vilken viktig roll Medelhavsinstituten spelar för svensk humaniora” handlar det uppenbarligen om båda kategorierna. Tendensen att flytta fokus från politiker som fattar beslut till tjänstemän som bereder underlag är problematisk.

Tidigare har Maria Schottenius gett sig i in i samma debatt utrustad med storsläggan. Hon tycks på allvar mena att enskilda tjänstemän på Finansdepartementet snarare än regeringen som kollektiv bär ansvar för de förslag i budgetpropositionen om Medelhavsinstituten som hon inte uppskattar. Crescendot i texten är häpnadsväckande: ”Vad finansdepartementet håller på med, och vad de har för kulturfientliga stollar i sitt stall, det måste Magdalena Andersson och Stefan Löfven utröna. Och åtgärda.” Slutmeningen antyder närmast en kulturpolitiskt betingad utrensning av för Schottenius misshagliga tjänstemän. En retorik där tjänstemän görs ansvariga för politiska beslut får inte stå oemotsagd.

För att ytterligare nyansera bilden bör påminnas om att det i varje effektiv förvaltning finns en intern rollfördelning mellan olika organisatoriska enheter. I ett regeringskansli har somliga tjänstemän att bevaka kulturaspekter medan andra analyserar de budgetära. Upp till de politiska beslutsfattarna är att i varje enskilt fall avgöra vilka aspekter som väger tyngst och stå till svars för dessa avvägningar i offentligheten.

Mindre ädelt är, till sist, greppet att hänga ut dem med små möjligheter till svaromål. Regeringskansliets tjänstemannaorganisation ägnar sig som bekant inte åt offentlig polemik utan har att diskret och professionellt ge bästa tänkbara stöd åt den politiska ledningen. Den som förfasas över påstådd kulturell inkompetens hos andra borde möjligen ägna en tanke åt den egna insikten i hur riket styrs.