Tunna argument för centralt dikterade löneökningar

Magnus Hedberg

På SvD Brännpunkt 22/3 menar ekonomen John Lapidus att argumenten för individuell lönesättning är svaga. Som ett fackligt akademikerförbund som går i bräschen för den individuella och differentierade lönesättningen, välkomnar Jusek en diskussion om våra och andra förbunds lönepolitiska principer, men Lapidus svepande negativa omdömen om den individuella lönesättningen är felaktiga.

Sverige är ett land med mycket liten lönespridning. Tillsammans med höga marginalskatter för akademiskt utbildade innebär det att avkastningen på högre utbildning är låg. Med en utvecklad individuell lönesättning, med större fokus på den enskilde medarbetarens prestation och bidrag till verksamheten, ökar lönespridningen. Det gör det mer lönsamt att utbilda sig och gynnar hela samhällsekonomin. Därutöver finns det starka belägg för att en mer verksamhetsnära lönesättning stimulerar verksamhetens produktivitet. Det lägger grunden för framtida reallöneökningar och gynnar därmed alla. Vi vet också kvinnor tjänar mest på att lönen sätts i samtal mellan chef och medarbetare. Därmed bidrar Juseks lönepolitik till att förbättra jämställdheten på svensk arbetsmarknad.

Det finns på både makro- och mikronivå goda ekonomiska argument för den individuella lönesättningen. Allt färre känner sig tilltalade av att den enskildes lön bestäms långt bort från den verklighet där man arbetar. Allt fler vill påverka sin egen löneutveckling. Visst finns utmaningar med den individuella lönesättningen, inte minst för de fackliga organisationerna. Men det principiella stödet för den inslagna vägen är grundmurat bland Juseks medlemmar. Orsaken till det är lika naturlig som enkel: de vet att den lönar sig.