Fackförenings-
rörelsen är mer än LO

Magnus Hedberg

Framtids- och strategiminister Kristina Persson presenterade för en tid sedan ett framtidskansli i statsrådsberedningen med syfte att utveckla regeringens politik. I praktiken gavs tre analysgrupper i uppdrag att finna lösningar på de utmaningar vi står inför när det gäller grön omställning, global utmaning och arbete i framtiden. Framtidsgruppernas arbete ska ligga till grund för ny regeringspolitik och kansliets uppgift blir att hantera rapportskrivandet och kommunikationen omkring arbetet.

Tanken att försöka framtidssäkra svensk politik är i grunden god. Det finns ett uppenbart behov av helhetsgrepp omkring strategiska utmaningar på lite längre sikt. Varje regering mår bra av höja sig över det rutinmässiga förvaltandet och tänka fritt om vad som väntar runt hörnet.

Av särskilt fackligt intresse är förstås de utmaningar som förknippas med arbete i framtiden. Denna analysgrupp ska bland annat titta på vad digitalisering och robotisering innebär för arbetsmarknaden, hur jobb kan skapas, hur välfärden ska finansieras och vad nya ekonomin innebär. Var och en av de tre analysgrupperna består av ett tiotal personer från skilda delar av samhället. Ambitionen tycks vara att täcka forskningsvärlden, näringslivet, civilsamhället och fackföreningsrörelsen.

En nyckel till framgång med uppdraget blir sammansättningen av personer. De representanter som finns med i de tre analysgrupperna är av allt att döma kvalificerade. Flera utmärkta personer återfinns. Men en av skönhetsfläckarna är så flagrant att den hotar själva uppdraget. Att år 2015 anse den fackliga representationen säkrad genom tre representanter för LO och dess medlemsförbund är inget annat än häpnadsväckande. Saco och TCO har fler yrkesverksamma medlemmar än LO och skillnaden fortsätter stadigt att öka. Tillväxten av fackliga medlemmar sker i allt väsentligt bland tjänstemän och akademiker.

Den bistra sanningen är att regeringen tillsatt tre analysgrupper – varav en specifikt rör framtidens arbetsmarknad – kliniskt ren från facklig representation av akademiker eller tjänstemän. För den som kan sin svenska modell är det svårt att se som något annat än en markering. Uppenbarligen återstår en del tankearbete i regeringen om hur dagens – för att inte tala om morgondagens – arbetsmarknad ser ut. Det är trist och solkar ett i grunden gott initiativ.

Tags: