Framtidens väljare är solidarisk individualist

Magnus Hedberg

Vad kännetecknar framtidens väljare? Svaret på den frågan är förstås partiernas våta dröm. För det politiska landskapet frustrerar rimligen huvudalternativen. Regeringens opinionsstöd rosar inte marknaden men inte heller föregående regering lyfter nämnvärt i gallupmätningarna.

Uppenbart är att partier med rötter i industrisamhället haft svårt att ställa om till kunskaps- och informationssamhället när tyngdpunkten i väljarkåren gradvis förskjutits. När allt fler arbetar i yrken präglade av kunskap och kreativitet luckras den traditionella röstningslogiken upp.

Det sägs att en floskel uttalas så ofta för att den är sann. Just därför återkommer hänvisningar till megatrender som globalisering, digitalisering och individualisering. Otvetydigt ställer dessa omdaningar av verkligheten nya krav på politiken och politikerna. Partier som vill lyckas framöver måste förstå det samhälle som växer fram – dess värderingar och sociala mönster.

Kunskaps- och informationssamhället är mer individualiserat än vad industrisamhället var. Välutbildade och självständiga medborgare är vana att fatta egna beslut. Men det betyder inte – märk väl – en mer egoistisk hållning till omvärlden. Snarast kan lejonparten via olika värderingsstudier betecknas som solidariska individualister.

Värderingskärnan handlar om allas möjlighet att nå sin fulla potential, oavsett vem man är och vad man har för bakgrund. Den solidariska individualisten är medkännande och bryr sig om mindre lyckligt lottade än man själv. Samtidigt tror man på individens kraft och har höga krav på eget inflytande och personlig utveckling.

Morgondagen politiker behöver förstå omdaningen och förtjäna välutbildade och självständiga människors förtroende. Valvinnarens utmaning blir att finna vår tids gemensamhetsvärden och kommunicera berättelsen om livschanser men också valmöjligheter för alla.

Hotet mot förnyelse kommer paradoxalt nog ofta inifrån partierna. Bland renläriga aktivister frodas invanda sanningar. Förhållningssättet frammanar inneboende konservatism parat med sammanblandning av mål och medel. Slutsatsen är därför att våga lyssna mindre på partiaktivisterna och mer på medborgarna.