Sverige behöver ett nytt debattklimat

Magnus Hedberg

Sveriges politiska system fungerar allt sämre. Stora samhällsutmaningar som få skulle bestrida nödvändigheten av att ta tag i tycks omöjliga att enas omkring. Se på uppenbara behov av en skattereform, bättre integration eller mer bärkraftiga kommuner som förmår möta medborgarnas krav på service.

En orsak är en mer oförsonlig politisk kultur. Allt fler lyssnar enbart till röster som bekräftar den egna världsbilden. Sociala medier har underlättat livet i parallella ekokammare. Det politiska samtalet har i konsekvens blivit aggressivt och intellektuellt lättviktigt. Inte sällan blir det viktigare att häckla motståndaren än att utveckla egen politik och finna lösningar. Identitetspolitikens intåg har fördjupat skyttegravarna och adderat att vem som säger något blir viktigare än budskapet.

Partierna befolkas av företrädare som med hejaklacksledarens logik högljutt kritiserar allt vad ”motståndarlaget” tar sig för. Ända upp på partiledarnivå återfinns konflikten som livsluft. Enstaka händer som sträcks ut till gemensamma lösningar tas sällan emot. Att hålla konfliktlinjer prioriteras framför att få igenom åtminstone delar av det egna programmet. En så endimensionell politisk strategi, helt inriktad på konfrontation, är både svårförståelig och oansvarig.

Var finns den Bengt Westerberg som orkar ingå en skattereform med socialdemokratin eller den Ingvar Carlsson som överenskommer om ekonomiska krispaket med borgerlig regeringsmotpart? Sådant ansvarstagande för landet synes allt mer främmande. Såväl nuvarande som tidigare opposition hemfaller gärna åt mantran om regeringens ansvar att skapa majoritet för sin politik men glömmer det uppenbara att två krävs för att dansa tango.

Politikern tänker på nästa val, statsmannen på nästa generation brukar det heta. Bilden av altruistiska och ständigt konstruktiva statsmän- och kvinnor är förstås naiv och ohistorisk. Men att lyssna till andra och ibland sträva efter den goda kompromissen framför upprätthållandet av eviga konfliktlinjer borde inte vara för mycket begärt av den som väljs i förtroende.