Dra inte alla fackföreningar över en och samma kam

Magnus Hedberg

Få saker utgör slappare journalistik än att slänga sig med begreppet ”facket”. Om det var viktigt att precisera språkbruket före skriverierna om Kommunal blev det än viktigare därefter. Svepande generaliseringar utifrån en enskild facklig organisations agerande är bedrövligt. Att tala om ”facket” är lika nyanserat som att klumpa ihop ”politiker”.

I Sverige verkar tre fackliga centralorganisationer. LO består av 14 förbund som organiserar arbetar­yrken och har politisk ­koppling till socialdemokratin. Här återfinns Kommunal som är störst i landet men också Musikerförbundet med sina 2 600 medlemmar. 14 är likaså antalet TCO-förbund som gör anspråk på att organisera ”tjänstemän”. Även här samlas större och mindre förbund med skilda ställningstaganden och ­organisationsprinciper.

Saco företräder landets akademiker genom central­organisationens 23 förbund. Här trängs läkare och jurister med sjöbefäl och farmaceuter. Akademikerförbunden utmärks av kombinationen fack- och professionsförbund och förekomsten av Sveriges största fackliga student­rörelse. Understrykas bör att förbunden inom TCO och Saco saknar partipolitik koppling. Totalt finns över 50 fack­förbund som i runda slängar samlar 3,5 miljoner medlemmar. ­Spännvidden är enorm mellan syndikalister och veterinärer.

Fackliga förbund har skiftande ­­kulturer, ställningstaganden och värdegrunder. Somliga fokuserar på ”motsättningen” gentemot arbetsgivarna medan andra tänker ”win-win”. Somliga ”företräder” sina medlemmar medan andra ”coachar” dem. Attraktiviteten i medlems­erbjudandet tycks också variera för den som studerar medlemstalens utveckling. Var och en får bli salig på sin fason. Uppgiften att tillsammans med arbetsgivar­organisationerna upprätthålla den svenska modellen är hur som helst alltför angelägen för att solkas av okunniga skriverier om ”facket”.

Tags: