Flexibilitet eller kaos

Christel Bridal

Vi är olika. Det berättade Christin Mellner, forskare vid psykologiska institutionen vid Stockholms universitet, vid ett Jusek-seminarium nyligen. En del vill ha tydliga gränser och andra total frihet. Somliga behöver hjälp med sin gränssättning medan andra klarar av att sätta gränser själva. Vissa behöver hjälp att prioritera och vill ha målstyrning, andra vet exakt vad som behöver hanteras först och hur lång tid det får ta.

Det handlar åter om flexibelt arbetsliv, det gränslösa arbetet eller vad vi väljer att kalla fenomenet. Seminariet vände sig till förtroendevalda och Jusek-medarbetare och dess syfte var att ge oss verktyg för att bättre klara av den fantastiska möjlighet som det flexibla arbetslivet ger oss, så att vi inte jobbar för mycket och till slut blir en belastning för arbetsgivaren och samhället.

Ett verktyg fick vi av Christin var ett självskattningsdokument för att förstå vad jag är för typ av människa. Är jag en som föredrar att skilja på arbete och privatliv (en segmenterare) eller är jag en som gärna mixar arbete och privatliv (en integrerare). Föga förvånande visar Christins forskning att en majoritet vill skilja på jobb och privatliv. Eller möjligen bestämma själva när de ska jobba eller vara lediga. Men bara till dess de mår dåligt. Då vill de att arbetsgivaren ska hantera flexibiliteten och teknikens möjligheter och omöjlig-heter. Men då är det för sent.

Ett annat verktyg fick vi av Jan Henriksson, Selfleaders. Han lärde oss metoden ”MIT och pomodores” vilket på svenska betyder att det är viktigt att prioritera och att avsätta begränsad tid för varje arbetsuppgift. Det låter enkelt och självklart men kan vara nog så svårt om du har behov av hjälp för att sätta gränser och känner behov av målstyrning.

Jag skrev i en tidigare blogg att det flexibla arbetslivet ställer stora krav på cheferna. Vid seminariet igår blev det än mer tydligt. Jag menar att det i dagens flexibla arbetsliv krävs att chefen är dagligen närvarande och har regelbunden och tät kontakt med sina medarbetare. Christin Mellners forskning ger vid handen att särskilt yngre personer som är nya i yrkeslivet behöver tydligare ramar än en äldre och mer erfaren kollega. Men det finns självklart undantag eftersom vi ju alla är olika.

Dagens chefer måste därför vara extremt lyhörda och verkligen se alla individer och lära känna dem och deras sätt att arbeta. Chefen måste hitta de medarbetare som behöver hjälp med att prioritera, sortera och tidsätta arbetsuppgifter för att medarbetaren inte ska haverera undrar sina egna förväntningar och andras möjligen underförstådda förväntningar. Det räcker inte att anta en policy som t.ex. anger att du inte förväntas jobba på helger och semestrar.

Du som chef måste ta reda på om dina medarbetare efterlever policyn och dessutom prioriterar rätt. Jag vill också påstå att du bör ta reda på om dina medarbetare är segmenterare eller integrerare och kanske våga begränsa flexibiliteten för dem som inte klarar av att arbeta utan tydlig styrning och gränssättning.

För att detta ska kunna ske måste chefsrollen tydliggöras och professionaliseras. Jag står fast vid och vill åter trycka på det faktum att alldeles för många blir chefer som tack för lång och trogen tjänst eller tack vare en specialistkunskap som inte har någon som helst koppling till ledarskap. Jusek måste agera för att både chef och medarbetare inte hamnar i det okontrollerbara kaos som det flexibla arbetslivet kan leda till.

Läs mer på om Arbetsmiljöverkets nya riktlinjer för social och organisatorisk arbetsmiljö