Sakligheten dras ut i kylan

Magnus Hedberg

En av de tristare iakttagelserna i spåren av Brexit och Trump är att vetenskap och expertis inte längre tycks stå särskilt högt i kurs hos gemene man. Om debatter och val tidigare vanns genom att hålla huvudet kallt och med någorlunda sakliga argument verkar numer emotion och person stå i fokus. Från förnuft till känsla, för att travestera Jane Austen.

Viktigast av allt är att inte tillhöra ”etablissemanget”. Plötsligt kan folk från höger till vänster enas om avsändarens betydelse för budskapets relevans. Från högerpopulistiskt håll riktas aversion mot etablerade eliter och politisk korrekthet och från vänsterkanten odlas identitetspolitiska dogmer där röster från gynnade grupper inte förtjänar att lyssnas till.

För den som kan sin klassiska retorik är inget nytt under solen. Ethos, logos och pathos har alltid behövt samspela för att budskapet – inte åhörarna – ska gå hem. Vad man säger är sällan lika viktigt som hur man säger det, eller för den delen vem som säger det. Allt detta förstod redan de gamla grekerna. Men balansen verkar förskjutits.

Ytterligare en sanning som kommit på skam är att politisk framgång ofta vunnits genom att hålla samman väljarkåren och finna rationella lösningar på samhällsproblem. Om inte annat har retoriken behövt låta så. Numer exploateras allsköns konfliktlinjer och opinionsmässig medvind nås genom att villigt ställa grupper och människor emot varandra.

Så för att summera tycks saklighet och samhörighet ute i kylan. Det nya svarta handlar om att med full känslostorm kritisera budbäraren och jaga syndabockar.

I detta klimat finns skäl till oro för den som granskar vad som håller ihop samhällen. Tilliten till varandra och till allmänna institutioner skulle flera forskare svara. Rämnar den tilliten finns risk för ett råare klimat som i slutändan drabbar oss alla. Vad den förnuftsbaserade uppfattningen från en gynnad etablissemangsperson som undertecknad nu är värd.

Texten har tidigare publicerats i Folkbladet.

Related Posts