Oförklarade löneskillnader går inte att förklara bort

Magnus Hedberg

En av den svenska arbetsmarknadens mest provocerande defekter är att kvinnor generellt tjänar sämre än manliga kollegor.

Förhållandet strider så uppenbart emot den princip om att bedömas på egna meriter och göra karriär på lika villkor som rimligen varenda människa borde ställa sig bakom. Ofta påstås att dessa löneskillnader kan förklaras av att män och kvinnor typiskt sett arbetar i olika branscher eller yrken. Dessvärre är det en myt. Om man rensar för sådant som beror på effekter av deltidsarbete, bransch, arbetsområde, antal års erfarenhet, antal högskolepoäng, utbildning, arbetsgivarbyte, sektor och chefsbefattning kvarstår lika fullt löneskillnader mellan könen. För akademiker handlar det om 3 500 kronor varje månad vid en granskning av aktuell lönestatistik baserad på breda grupper av jurister, ekonomer, samhällsvetare, personalvetare, systemvetare och kommunikatörer. Det som i debatten brukar kallas oförklarade löneskillnader går kort sagt inte att förklara bort. Med jämna mellanrum föreslås mer eller mindre omfattande samhällsreformer för att komma till rätta med ojämställdheten i arbetslivet. Visst kan sådant som föräldraförsäkringens utformning vara en pusselbit även för lönestrukturen. Men förändring kan och bör även drivas i det lilla och en nödvändig slutsats är att kvinnors kompetens måste synliggöras i vardagen. Det effektivaste sättet är genom lönesamtal med chefen. Akademiker med tidigare nämnda utbildningsbakgrunder som haft lönesamtal har i genomsnitt 1 300 kronor mer i månadslön än de som inte haft det. Men – och detta är viktigt – det skiljer sig markant mellan könen. Vinsten för kvinnor är drygt 1 700 kronor i månaden medan det för män handlar om mer blygsamma 750 kronor. Lönesamtal sluter inte hela gapet men om fler kvinnor ges verktyget att prata om sin lön kan oförklarade löneskillnader tryckas tillbaka. Det vore inte en dag för tidigt.

Krönikan har tidigare publicerats i Folkbladet.

Related Posts