Maktbalansen rubbas inte av återinfört skatteavdrag

Magnus Hedberg

Svenska modellen är ett välanvänt begrepp i den politiska debatten. Mer sällan diskuteras vad som utgör dess kärna.

Marknadsekonomi parat med generell välfärd i all ära men nog är partsmodellen på arbetsmarknaden kronjuvelen. Här har utvecklats en maktbalans som kommer till praktiskt uttryck genom kompromisser och samförståndslösningar mellan fack och arbetsgivare. I gengäld delegeras lönerörelser och andra arbetslivsfrågor till parterna att göra upp om utan statlig inblandning. Det finns alternativa arbetsmarknadsmodeller.

Just nu visar franska fackföreningar sitt missnöje med presidentens arbetsmarknadsreformer. Dessa fack är inte sällan knutna till politikens ytterkanter. Trots, eller just därför, att de endast representerar åtta procent av den franska arbetskraften används vanligen militanta metoder. Genom strejker, blockader och demonstrationer stoppas politiska reformer. Den svenska partsmodellen är att föredra alla dagar i veckan, vilket president Macron och flera med honom förstått.

Men partsmodellen måste vårdas. Just nu harmas somliga av att regeringen vill återinföra skatteavdrag för fackförbundsavgiften i deklarationen. Självfallet har allt en prislapp och reformer måste ställas mot varandra. Avdragsrätten beräknas kosta 1,3 miljarder kronor nästa år och därefter 2,7 miljarder årligen. Så berör den också tre miljoner löntagare. Och det handlar ingalunda om någon oskälig princip. Arbetsgivare kan redan dra av för medlemskap i arbetsgivarorganisation. Det svenska partssystemet gynnas av att samma sak åter blir möjlig för arbetstagare. Hoten kommer, slutligen, inte enbart från modellens skeptiker. Man kan både slå och krama ihjäl. Sådant som sjukfrånvaro eller jobbintegration kan inte enbart lämpas över på parterna.

Samspel och respekt är utmärkt men huvudansvaret att finna lösningar på samhällsproblemen ligger fortsatt hos valda beslutsfattare.

Texten är tidigare publicerad i Folkbladet.

Related Posts