Sexuella trakasserier på jobbet kan få ett slut

Ulrika Husmark

Två barn ligger i en hög på golvet och skojbrottas under högljudda former. Det gnälls och stånkas. Detta är en rätt vanlig scen hemma hos oss, men min reaktion på den har förändrats.

#metoo har gjort någonting med mig. Självklart har det fått mig att fundera över vad jag själv har varit med om. Men det har även väckt tankar kring hur jag uppfostrar mina barn. Berättelserna i #metoo-uppropen visar att vi lever i en normaliseringskultur där många kränkningar är så vanliga att varken den som utsätter eller den som blir utsatt inser hur fel det är.

I en normaliseringskultur blir det dåliga normalt, för att en vänjer sig vid det. Agerandet uppstår inte från en dag till en annan, för då skulle de flesta av oss reagera. Jag tror att vi lär oss från barnsben. När småpojkar är framfusiga säger vuxna ofta ”Han är kär i dig” eller ”Bry dig inte om det”. Då fostrar vi tjejer att stå ut, och lär killar att de inte behöver vara lyhörda. Utan närmare eftertanke normaliserar vi ett beteende som ofta skulle betraktas som sexuella trakasserier om det var vuxna som utförde handlingarna.

Mina barn tittar upp när de hör min röst. Fram till i höstas kunde de höra sin mamma be dem lugna ner sig när brottningsscener utspelades. Numer ser de förvånat på mig när jag i stället säger: ”Nils, om Julia säger nej, betyder det att hon inte vill fortsätta. Då ska du sluta direkt”. Eller: ”Titta på hennes ansiktsuttryck, ser det ut som hon vill att du kittlar henne?” Att säga ifrån när beteenden och skämt skaver, att uppmuntra ett lyhört och respektfullt
agerande. Det är det vi behöver göra både på arbetsplatsen och med våra barn. Tillsammans
kan vi få ett slut på sexuella trakasserier.