Vad är egentligen kvalitet?

Per Henriksson

Förra veckan kom kvalitetsproppen. Det blev ett herrans liv. Värst var kritiken inifrån högskoleväsendet, inte minst från studenterna och deras organisationer. En oinvigd får lätt intrycket att regeringens förslag är skräp rakt igenom. Allt handlar om hur man ska belöna de universitet som lyckas leverera hög kvalitet.

Det är lätt att inte se skogen för alla träd. Förslaget har onekligen brister. Men förtjänar det verkligen att sågas med fotknölarna? – Nej, verkligen inte! Grejen är ju att man nu äntligen påbörjar vägen mot ett kvalitetstänkande i resurstilldelningen. Hittills har universiteten inte fått ett korvöre om de fixar bättre kvalitet i utbildningarna. Det har varit många studenter och hög genomströmning som gällt. Tack och lov för att vi nu byter kurs – må vara bara en liten, liten gnutta – från kvantitet till kvalitet.

Att beskriva eller mäta kvalitet på vilken liten enkel pryl som helst är vanskligt. Det beror ju på värderingar kring vad som är bra eller dåligt, vad som ska mätas, hur man mäter och vad man vill använda prylen till. Vilket förslag som än hade lagts för att mäta kvaliteten på Sveriges otroligt breda spektrum av högre utbildningar hade säkert mötts av en rejäl proteststorm från den akademiska världen. Det ligger så att säga i sakens natur.

Från Juseks sida har vi alltid hävdat att en viktig del i kvaliteten är att utbildningarna ska komma till nytta. Våra krav på att man måste följa upp var studenterna tar vägen och vad de tycker om sin utbildning är nu med i förslaget.

Det är förstås lätt att hitta brister. De flesta tycker att kvaliteten på studenternas självständiga arbete får för stor roll i bedömningen. Ett diffust system med självutvärdering ger känslan av att systemet inte är riktigt genomarbetat. Alla retar sig på regeringens sätt att processa fram förslaget, där HSV och studenterna har blivit rejält sidsteppade. Det är inte alls bra att högskoleverket nu ska verkställa ett system som man själv inte gillar.

Men, men. Det viktiga är att få igång ett systematiskt kvalitetstänkande. Ett antal hundra miljoner i kvalitetspengar ligger i potten. Det är inte särskilt mycket i det stora hela och säkert kommer ingen högskola att bli helt utan. Framöver måste man förstås lägga ner rejält med krut på att succesivt följa upp och förbättra modellen så att systemet på sikt blir trovärdigt och accepterat.